THÅSTRÖM
Jag och Elisabeth hade köpt våra biljetter för länge sedan, samma dag som dom släpptes men aldrig hade jag trott att dagen skulle komma såhär fort men plötsligt var det måndagseftermiddag och det var dags att slänga i sej lite middag och skynda emot Globen. Helt obegripligt var det att plötsligt sitta där på sin röda, skrangliga plaststol och se sin absoluta favoritartist kliva in på scenen. Mannen som har betytt så fruktansvärt mycket för svensk musikhistoria stod plötsligt där. Jag blev lika chockad som på signeringen i höstas.
Måndagens konsert var fantastisk, det går inte att säga annat. En perfekt mix mellan låtar ifrån hans nya platta, gamla godingar ifrån Imperiet-tiden och lite rockigare låtar ifrån hans tidiga solokarriär. Bäst? Karenina är en klassiker som inte går att komma ifrån att den ger mej rysningar längst ryggraden varje gång jag hör den, men annars var alla rockiga solopartier också fruktansvärt bra.
Lite tråkigt att ha sittplatser eftersom det bara var medelålders omkring oss och alla satt stilla mest hela tiden medan jag och Elisabeth stod upp. Det enda jag saknade var att han inte spelade Hjärter dam, min absoluta favoritlåt ever (eftersom han hade haft den som extranummer under vissa konserter).
Hade studiedag på tisdagen vilket betydde att jag och Elisabeth kunde spendera rätt mycket tid i snögloppet utanför Annexet tillsammans med andra fanatiska fans som hade ståplatser. Haha. Alla stirrade rätt snett på mej när jag stod i mina gamla trashiga Converse matchat med en Burberry-halsduk. Men nej, det är inte och kommer aldrig vara fint att ha mohikanfrisyr i ljusblått eller för många piercingar i ansiktet.
Stax innan kl 19 blev vi insläppta och hamnade långt fram emot scenkanten, perfekt. Efter lite drygt en timmes väntan klev Thåström på och det kändes betydligt bättre att ha ståplats för man kom så mycket närmare honom, ögonorgasm helt klart. Lite röjigt och stökigt var det dock och man stod definitivt alldeles för nära en massa människor man inte ville, men sådant får man ta för vi hade ju i alla fall alla en sak gemensamt, Thåström.
Om ni hörde några skrika "Hjärter dam" innan extranumren satte igång så var det vi, för den här kvällen tänkte vi inte missa det och trots att det inte var inplanerat att han ens skulle spelat den så måste han ha hört våra skrik för plötsligt ljöd de första ackorden och herregud, jag har knappt känt den känslan förut. Overkligt. Tänk Kent-konserten förra våren, gånger tiotusen. så känns det att gå på Thåström.
I ren eufori så stannade vi kvar ett tag efter konsertens slut och lyckades lägga vantarna på Thåströms plektrum också, haha, ett minne att spara.
Jag vet att det här blev ett långt inlägg om någonting som antagligen inte intresserar er läsare ett dugg men heey, min blogg och Thåström intresserar mej defintivt. Så för er som undrar så är det såklart den 49årige ex-punkaren som jag menar i inlägget under. Kan man bli annat än kär i en man som ser ut så här?
Hur som helst, poor fucking things ifall ni missade årets musikaliska händelse men sådant här livet.
<3
Åh, fan vad kul du verkar ha haft. Ska nog se honom på Peace and Love här i Borlänge i sommar, för gamla goda tiders skull. Jag förstår vad du pratar om, jag kände lite så när jag stod längst fram på Håkan i somras, i Puma-tshirt, Leejeans, Svea-väska och såklart Conversen, tillsammans med alla popflickor som såg ut att tycka att jag inte hörde hemma där.
gillar Tåhströms gamla musik mkt mkt bättre, men ska ladda ner Hjärter dam, har inte hört den.
thåström är ett under, min familj uppskattar inte att jag lyssnar på dem eftersom deras texter kan vara lite för upproriska, vänster.
m.m det har blivit kult att lyssna på dem!
fan, fan, fan, jag skulle vart där.
Hanna: det var underbart!
Jen: Hjärter dam är fruktansvärt bra.
Blondinbella: första gången i bloggen? hur som helst, du har helt rätt, det är kult.
Sofia: du skulle ha varit där Hans!
Låter kul.
'ögonorgasm' haha :)
Jag var också där, det var fantastiskt.
Thåström har aldrig varit bättre än han är nu :)